Bara en ovanligt lång blinkning. 

Tätt tätt med människor. Jag trivdes inte. Transporterar mig bara fram till biblioteket. Så, en röst, "Vacker klänning". Han var runt fyrtio och gjorde mig glad. 

Och vi rusade runt på gatorna. På kungliga platser med Ola i centrum lät jag tårarna falla fritt. I mitt hjärta råder en fäbless för taniga pojkar.

"Jag vet" sa hon. "Jag har sett Adam."

Jag älskar den flickan. 

Stockholm. Någon ska korsfästas. 

Kan inte skriva. Tangenterna under mina ögonlock är bortrivna. Slet ut alla kläder ut garderoben. Klättrade in och gömde mig. 

Vissa dagar får jag för mig att gud håller mig i handen. Eller kanske inte så. Eller så är det just det. 

Och så blev luften lite renare igen. 

Jag trodde att den här måndagen var en torsdag. Besvikelsen var nog dock inte anledningen till de floder som forsade bakom stängda dörrar. Detta sobra kaos håller på att övergå till ett okontrollerbart monster. Och jag kan inte sova. 

Tåg till Linköping. Choklad och gelébjörnar och sen låg pulsen i takt med musiken. Den grep tag i oss och förde oss enda hem till Norrköping igen. Dit där jag känner alla gator och slipper gå vilse. Ändå var det just det jag var när jag vaknade av telefonen klockan tre på natten. Men han sover så vackert. 

Vi klättrade in i skogen. Tände eldar så att ingen skulle glömma oss. Fantiserade och glömde staden. På väg tillbaka älskade jag alla nio personer som låg inklämda i den lilla personbilen. I staden mötte jag upp Lemuren och sen fylldes hela min säng av varm hud. 

Jag hatar mig själv enda in i blodomloppets minsta partickel när jag ringer. Ringer och gråter. 

Valborg och allting exploderade. Dansa, skratta, hålla i en vän som inte kan stå.

Och så, förtvivlad förbannad ångest. Telefonsamtal till röster som alltid är fel och man är fotfarande så förbannat yr i huvudet. Vakna utan någonting. En bästis som hittar en i stan och gråter för att man själv är så sönder. Och så tårar, hud och fan fan fan förlåt i gräset när solen fortfarande är för varm.

Och sen, äntligen, skrattet och att somna lycklig med tankar om att valborg nog var förbannat bra ändå. 

Vi rullade runt i gräset och jag överaskades över volymen på mitt skratt. Hur det ekade mellan husen och följde mig hem. 

Jag föddes på nytt ur min ekokammare, jag måste ha sovit. Det kanske kan hända att vi för en stund inte kunde andas, att jag skrek i klassrummet och trasslade in mig i ord. Men ingenting dör. Det övergår bara till en annan energiform och just vi råkar vara bland dem som alltid brinner. Tänts på nytt. Igen och igen och igen. 

Stefan fyllde sextio och jag och Adam vandrade på motorvägen. I skogen. När jag klev av spårvagnen vid midnatt doftade det av vårens gräsmattor. 

Ringar in ord för skolans skull. Men jag märker att jag ringar in ord om oss. 

Och du sa det jag tänkte.